Just nu är mitt liv inne i en Down period och allt bara rasar!!! Precis som man tror att allt är på väg upp, ja då rasar det igen:( vet inte vad jag gjort för att förtjäna all denna skit, men snart så får det ta stopp!!! Hur mycket skit orkar man??

jag har spenderat dagen med att titta på Youtube och googlat bilder på
Matt Bomer!!!!
Så snygg, sexig och en blick att drunkna i.
Jag bara har blivit totalt lost i honom.
Känner mig som en tonåring:-)

Måste ta tag i mitt liv.
Gick ju så bra i några veckor. Nu bara det går utför igen. Vill ju bara ha inspiration och få fart på fläsket! Men har iaf varit rökfri i snart 2 månader. Och hittills har det inte ens varit jobbigt:-)

Jag är så arg.... Jag kan ta skit, men tillslut så når man gränsen då det räcker. NU RÄCKER DET!!!!
jag spenderar mer tid med en bunt egoistiska folk, än med min egna kärlek och älskade barn.
Inte alla är inräknade i dem egoistiska, bara några utvalda. Och jag kan inte ens få den ena att förstå mig..... Vi talar inte samma språk. Hon vill iaf inte lära sig mitt språk tillräckligt för att förstå allt.
Ggggggaaaaaaahhhhhhh jag är bara så jävla arg.

Kan man lägga upp videos i sitt inlägg? Skulle vilja kunna göra detta för att göra min blogg hel.....!!

Då är vi runt år 2010, då vår "extra bonus son" spm jag brukade kalla vår Andreas. Han har efter låååång tid äntligen fått svar på sin smärta han har i ryggen. En väldigt elakartad tumör. Icke operations vänlig, så han sattes in på cellgifter och strålning, tumören krympte, och i mars 2011 hade dem lyckats få bort tumören och han blev "friskförklarad"
Sen till hösten började han ha ont igen. Och det gjordes tester och tester och efter en resa till new york som den beslutade att ta, så fick han beskedet att cancern är tillbaka. Med tiden så blev det mer och mer sjukhus besök. Detta är en fruktansvärd sort som han råkat ut fö den spred sig så fort i hela kroppen att han gick bort den 20 feb 2012, endast 20 år gamal.

Dessa erfarenheter är inget man önskar du. Värsta fiende, jag har nog lärt mig stänga av känslorna....... När jag ibland stannar upp och tänker efter att jag förlorat min syster min dotter och vår fantastiska vän!!!! Alla alldeles förtidigt, så blir jag helt förlamad, kan inte ta för mig att göra något, behöver då en stund. För att sedan ta mig samman och stänga av för att "leva" vidare.

Om jag fick en önskan bara en önskan så skulle det vara få mina saknade älskade tillbaka!

Måste bara få tillägga en sak ang min systers bortgång. Man önskar ju inte livet ur andra men alla andra 4 pers i bilen klarade sig med lättare skador kunde åka hem dagen efter den som stannade längs på sjukhuset...... Så det stör lite att in syster fick ta hela smällen.

Jag hatar mitt liv för dessa hemska upplevelser som gör mig tvingad till att leva utan känslor och sorg......

I denna del vill jag börja i månads skiftet okt/nov 2008. Jag väntar mitt fjärde barn. Anar att jag är i v. 19 ca... Och ska på ett vanligt rutin ultraljud som visar dig att så blev det inte. Först så var jag längre gången än jag trodde. Och Bebisen visade någon avvikelse, så vi blev skickade på remiss till det större sjukhuset för ytterligare en koll. Så efter ultraljud och fostervattenprov och väntan och väntan så kom läkarna fram till att det inte var något kromosom fel, utan ett hjärtfel. I all förtvivlan så kändes det som det fanns hopp. Ett hjärtfel kändes så "enkelt" ett hjärtat kan man ju byta i värsta fel.
Vi åkte 10 mil i veckan för att hålla koll på det lilla livet inuti mig....
Och den 11 dec skulle vi träffa en barnläkare för att besluta om vi skulle sätta i gång mig för att bebben skulle må bättre på utsidan. Börjar som vanligt med ultraljud, men bilden är helt stilla...... Inget hjärta som slår. Oj vad är fel, varför suns inget på skärmen?? Vår lilla Saga levde inte längre, hon var död!!!
Beslutade oss för att stanna kvar och föda vår älskade lilla bebis! Så den 12 dec kl 05:40 föddes vår fina bebis, helt livlös och kall.....
Så i stället för att komma hem med en bebis och planera dop och babymysa, fick vi planera begravning. Vilken kista vår bebis skulle ligga i. Vilka sånger vi skulle sjunga på begravningen.
Fy bubblan är allt jag får fram just nu:-(

Börjar med den 4 februari 2001...
Min syster och hennes 4 kompisar skulle åka hem från ett besök i Karlstad. Vädret var dåligt och väglaget var sämst. Min systers pojkvän som att bakom ratten, beslutade att göra en omkörning. Inget bra beslut i snöslask. Bilen får sladd och kommer över på motsatt körfält. Och mötande bil kör rätt in i bilen min syster sitter i. Efter många timmars väntan hemma för mig, med vetskapen om att min syster var medvetslös, fick jag ett samtal från min pappa som berättade att min syster inte lever längre. Hon hade dött direkt vid krocken.
Alltså, detta händer bara andra!! Varför? Varför? Varför???
Helt sjukt att behöva uppleva något som detta, kommer man återhämta sig, kommer livet någonsin komma bli som förr?? Begrava sin syster, helt sjuka tanke. Kyrkan var fylld till max. Alla vänner och släktingar var där och dela denna hemska dag med oss.

Idag har jag lärt mig att leva med sorgen,
Och som om det inte kunde bli värre så har jag tyvärr fått erfara detta med att begrava mitt egna barn, detta blir nästa del av mitt liv....